'

Ytterliga en historia.
Jag blir så glad när ni vill dela med er. De värmer verkligen!
Detta är då Adéle's historia.

Men jag har inte haft det lätt, då det tog mig 22 år att komma ut ur garderoben, att våga vara mig själv.
Nu finns det inget som kan hindra mig, jag är den jag är och jag mår så bra efter att ha kommit ut. Det är inte alltid lätt, ibland finns motgångar, men jag känner att jag äntligen kan leva. För den jag är, det är det jag är, inget jag kan ändra på. För oavsett vad folk tycker, tänker och tror så är det inte mitt problem. Jag är bara född till denna tjej!
.

Jag fick precis denna kommentar ifrån ”anonym” och jag reagerade lite på det.
Det kommer förmodligen bli lite svammel här och där men jag ska försöka förklara mig på bästa sätt. Fina lilla Anonym, att inte ha kommit ut än är absolut ingenting att ha dåligt samvete för. Inte ens lite. Att komma ut kanske låter enkelt, bara säga som det är osv. Men det är inte riktigt så, det krävs riktigt mycket mod och att situationen känns rätt för att göra det.
Det spelar ingen roll när man kommer ut.
Om man är 14 eller 36, det viktigaste är att man känner sig säker i sig själv och tycker om sig själv för den man är. Sen kan du sitta i garderoben hur många år som helst tills du känner dig redo.
Förvisso känns det skönt när man har gjort det MEN man ska aldrig pressa sig själv till att säga eller göra något som man inte känner sig redo för än.
.

.
Vissa väntar med att komma ut för att de vill vara säkra på vad ens föräldrar tycker om saken, vissa väntar för att de är i förnekelse, vissa väntar för att de inte vill göra det än och vissa väntar tills de har en partner att komma ut ”med” (Med det sista menar jag alltså att viss väntar tills de har en flickvän -när man pratar om flator- innan man kommer ut).
.
Att komma ut ska aldrig vara en press, det ska vara något man själv vill och känner sig redo för. Det är lika enkelt som att säga att man fick IG på ett prov, det är så mycket mer att komma ut.
Det är spännande och läskigt samtidigt som man är full av förväntan över hur bra det ska gå, för att i andra sekunden ha ångest när man föreställer sig det värsta som kan hända.
När man bestämmer sig för att komma ut så tar man redan ett steg i rätt riktning, från att jag bestämde mig till att jag faktiskt gjorde det så gick det lite mer än ett halvår.
Jag bestämde mig att komma ut för mina föräldrar i samma stund som jag kom ut för min kompis. Men jag satte ingen tidspress. Jag visste inte om jag skulle våga/orka göra det inom en vecka eller förens jag tog studenten.
Sånt vet man inte, visst att jag slog vad med två tjejkompisar om att jag skulle komma ut, men det hade jag aldrig gått med på om jag inte känt mig redo själv.
.

.
Det jag vill komma fram till Anonym är att det är inget att ha dåligt samvete för. Jag vet inte om varför du inte har gjort det än eller något i den stilen. 
Men du ska som sagt inte pressa dig till att göra detta, det kommer när det kommer. Oavsett om du gör den inom en månad eller om 5 år, det spelar ingen roll.
.
GOOD LUCK!
.
Glöm inte att jag inte bara tar emot ”Komma-ut” historier, jag kommer gärna med tipps, svar på frågor och annat.
Så det är bara att skriva på. Jag blir så glad av mail ifrån er. Ni är de bästa läsarna i världen!
.

.
[email protected]

Här kommer ännu en "hur jag kom ut/hur jag insåg att jag är gay" historia från en av mina läsare.

När jag gick i fjärde klass spelade jag fotboll. Ni vet, det är inte så seriöst när man är 10 år och en träning fick jag stå i mål för det brukade jag tycka var lite trevligt och sådär. För att göra en lång historia kort så fick jag en boll i huvudet och började gråta och fick gå in och vila i omklädningsrummet och en annan tjej från laget följde med mig in. Samma tjej pussar mig sedan på munnen när vi är ensamma och säger att hon tycker om mig. Jag blir fruktansvärt fundersam och rädd och springer hem och gråter IGEN och det var min första kontakt med gayvärlden.
.
Dock tog det några år innan jag förstod själv att jag spelade på den planhalvan.
.
Jag har växt upp i en liten småstad. En stad som inte ens kan kallas stad med tvåtusen invånare som vet det mesta om varandra. När jag var 14 år tillhörde jag ett fint tjejgäng. Jag skämtar inte när jag jämför vår grupp med mean girls-brudarna (På åttans julavslutning dansade vi till jingle bells rock i tomteklänningar). Vi hade snygga rumpor, vi var populära. Vi hade ingen burnbook, men vi brukade ha grupptelefonsamtal och mina kompisar kunde prata på i timmar om vilka killar de gillade. Jag satt mest och lyssnade, försökte komma med tips trots att jag inte visste något alls. Jag kunde inte minnas om jag någonsin tyckt om eller ens känt mig dragen till en kille på det sättet mina kompisar beskrev. Jag mådde fruktansvärt dåligt av detta och tankar såsom att det ”var något fel på mig”, eller ”att det nog skulle komma med tiden”, jag kanske ”kom in sent i någon slags känslomässig pubertet då de där känslorna för killar ska komma” samt även att ”jag kommer dö ensam, jag kommer aldrig kunna bli kär eller ligga med någon eftersom jag inte tänder på någon”. Så jag skaffade en pojkvän och testade, det kändes inget alls så jag dumpade honom och skaffade en annan men det kändes fortfarande inte bra. Så höll det på ett tag men det var verkligen bara helt fel. När vi hånglade kunde jag tänka på att jag hellre ville kela med hans katt eller vilken god mat hans mamma lagade. Jag mådde illa när han rörde mig och några gnistor uppstod definitivt inte när vi hade sex, om det ens gick så långt. Och hela tiden snurrade tankarna att det var fel på MIG inuti mitt huvud.
.
När jag sitter och skriver detta så kan jag verkligen inte förstå att ens tanken på att jag kunde gilla tjejer dök upp i min hjärna. Jag antar att mitt huvud var så fullt med normer att jag inte ens kunde fundera på det. Det är något speciellt med små samhällen. Man bli inbäddad i en bubbla, speciellt när man också är 13 – 15 år. Jag varken kände eller kände till någon som var gay. Jag växte upp i en familj med en mamma och en pappa, hela samhället bestod av familjer med mammor och pappor och storasystrar med pojkvänner och att tycka om någon av samma kön fanns inte ens med på kartan, jag minns inte att vi har pratat om det någon gång under hela min uppväxt. Det fanns helt enkelt inte med i mitt universum. 
.
Lite mer än ett år av självdestruktiva försök med killar var jag på en hemmafest. Ni vet, en sådan fest där man som 15-åring tidigare under veckan hade snott sin mammas sprit och vin och blandat ihop tillsammans med något som man ens kompis äldre kille fixat. Det var en kille där som tjatade på en av mina närmsta vänner att han ville se henne hångla med en tjej och efter mycket om och men vände hon sig mot mig och pressade sina läppar mot mina. Jag kan inte riktigt förklara vad som hände. För ärligt talat så minns jag inte, dels för jag var full men också för att det var det jag räknar som min första kyss. Det gick som en stöt genom hela kroppen och magen pirrade och helt plötsligt la hon sin hand bakom min nacke och ja, ni vet vad jag ville göra då. Helt plötsligt förstod jag vad alla pratade om. Och det gjorde mig livrädd. 
.
Det är nu jag önskar jag kunde berätta för er hur jag kom ut inför henne och hon kände likadant och vi levde lyckliga i alla våra dagar. Men nej, riktigt så var det inte. Jag blev somsagt fullständigt livrädd och begravde allt inom mig, i flera veckor gömde jag mig i förnekelse. Efter en annan fest skulle denna kompis sova över hos mig och onyktra som vi var när vi kom hem så hamnade vi i mitt badkar och jag kysste henne igen. Och hon kysste mig tillbaka. Det sista hon sa till mig innan vi somnade den natten var att detta var en hemlighet, att jag absolut inte fick berätta för någon och att vi aldrig skulle hångla igen, det var inte normalt och fel och hon tyckte att jag borde bli tillsammans med min före detta pojkvän för han hade faktiskt magrutor, till skillnad från hennes kille. 
.
Mitt hjärta brast och jag sov inte mycket den natten, hon åkte hem så fort hon vaknade och jag gick inte till skolan på flera dagar och bara grät. Återigen snurrade tankarna att det var fel på mig runt i mitt huvud. Jag skämdes över mig själv, jag ville inte känna som jag gjorde, jag kunde inte berätta för NÅGON och jag önskade varje minut att jag skulle börja tycka om killar. Jag kunde inte ens förmå mig att ta reda på mer vad det innebar att vara tjej och tycka om tjejer, för det var så fruktansvärt jobbigt för mig att inse att det faktiskt var så.
.
Jag sökte gymnasium i en större stad, en storstad. Jag flyttade dit och trivdes jättebra med min nya klass. Jag träffade världens underbaraste killkompis, som dessutom var bi. Han berättade detta för mig nästan direkt genom att fråga mig om jag inte tyckte att en annan kille i vår klass var såååå het och jag blev helt PAFF och undrade vad han sa till mig. Sedan tog det inte mer än två veckor innan jag bröt ihop inför honom och berättade om hela min miserabla tillvaro och om hur mycket jag hatade mig själv och han bara kramade om mig och sa att allt var okej, att jag var normal, att det spelar ingen roll vad man blir kär i och tänder på, utan vem. Plus lärde mig att jag faktiskt kunde få barn och bröllop och hela köret i alla fall, fast ännu bättre nu med min drömtjej. Han presenterade mig för andra tjejer som gillade tjejer och pojkar som gillade pojkar och de som gillade både och, och det var som ett lugn spred sig i hela min kropp. Jag kände mig hemma. Sakta men säkert började mitt självförtroende komma tillbaka, jag började inse att det faktiskt inte var något fel på mig alls. Gayvärlden var i början extremt stor och skrämmande, men det tog inte alls lång tid innan jag insåg att det var här jag hörde hemma. 
.
Jag började komma ut för mina klasskompisar och andra i min närhet under andra terminen av ettan och det var ingen som hade något problem med det alls. Det tog dock ett helt år till innan jag kom ut för min familj. Jag hade träffat en tjej som faktiskt tyckte om mig tillbaka och allt var helt underbart. Så en kväll när jag pratade med min mamma i telefon så sa jag det bara rakt ut ”Ja, juste... jag är kär” Hon frågade i vem och jag svarade i en tjej. Först blev min mamma helt tyst. Sedan frågade hon om jag skämtade. Sedan blev hon arg och skrek på mig och la på luren. Då började jag gråta och ringde upp igen och då grät hon också. Vi pratade inte mer den veckan och tankarna att det var något fel på mig började komma tillbaka, mina kompisar var dock där och stöttade mig och försäkrade mig om att så inte var fallet. Senare på helgen åkte jag hem till min familj och hälsade på. Det var otroligt tryckt stämning och jag satte mig ner med min mamma vid köksbordet och sa igen ”mamma, jag är gay. Jag tycker om tjejer.” Hon började skrika på mig igen och sa en massa hemska saker såsom att det var äckligt och onormalt, hon grät och sa att hon var helt övertygad om att det var en fas, för hennes dotter kunde inte vara på det viset. Och hon fortsatte tjata om vad folk skulle säga om det kom ut och vad hon skulle svara om någon frågade henne om hennes dotter var flata. Detta är något av det jobbigaste jag har varit med om, för ens mamma är alltid ens mamma. Och ska älska en oavsett. Det höll på såhär en tid, och tillslut slutade mamma bara prata om det. Efter ett tag tog jag upp det igen och hon bad då om ursäkt över sakerna hon sagt och sa att hon älskade mig så mycket men även att hon fortfarande inte kunde acceptera det, att hon varken ville eller kunde tro att det var mer än en fas. Känslomässigt antar jag att jag vande mig efter ett tag, iochmed att jag inte bodde hemma så tyckte jag inte det var så jobbigt. Jag fann stödet i mina vänner istället, och min familj behövde inte få veta vem jag tyckte om eller låg med. Nu två år efter att jag kom ut så har de fortfarande inte accepterat min läggning fullt ut och vi pratar inte om det ofta nu heller. Men jag märker att det har blivit bättre, i dagsläget kan jag faktiskt berätta för min mamma om jag börjar tycka om någon ny tjej, eller klaga över allt drama i flatvärlden. Om jag nämner att jag tänker ha en fru och skaffa barn med henne i framtiden går dock min familj i taket, men förhoppningsvis kommer de också vänja sig snart vid att det kommer bli så i framtiden. Jag är helt övertygad om att min familj kommer att acceptera mig fullt ut en dag, och jag har aldrig känt mig mer nöjd eller säker på mig själv än jag gör just nu. 
.
Vad beträffar tjejen som stal min ”första” kyss, jag har inte träffat henne på flera år och ibland funderar jag över vad hon gör idag, och om hon fortfarande är tillsammans med sin kille fastän han inte hade magrutor.
.

Vill ni dela med er av eran historia så är det bara att maila mig:
[email protected]

Hola las FLATOR!
I fredags var jag på Kolmården med min familj. Det var helt okej väder, inte allt för mycket folk och majoriteten av besökarna var barnfamiljer med barnvagn och hela faderullan.
Helt okej, precis som det ska vara på kolmården. MEN, sen kommer jag och min familj bort mot safarin, och jag skojar inte när min gaydar höll på att explodera.
Det var ju flator ÖVERALLT, alltså, flator med barnvagn, flator i par, flator i min ålder som fortfarande älskar att åka till kolmården med sin familj. Den var eko-flator, butch-flator, Bieber-flator och en och annan femme-flata också.
.

.
Visst att vi flator oftast har extrema relationer till våra egna djur och älskar alla sorters små fluffiga varelser men inte trodde jag att Kolmården skulle vara som vilken gay-krog som helst.
Men det var det fast ölen var utbytt mot mjukglass, skålen med jordnötter för 50 kr var utbytt mot matsäck a la pannkaksrullar och wraps och musiken var utbytt mot diverse barnskrik och djurläten.
.
Jag petade på min mamma och sa något i stil med:
- ”Mamma, har du sett så mycket flator det är här?”
Men hon ryckte mest bara på axlarna och sa något i stil med att flator gillar väl djur. Well, no shit Sherlock. Det vet jag också, men inte trodde jag att det skulle krylla av dem här.
.
Men mamma har en poäng ändå, att vi flator gillar djur, och varför inte åka till kolmården när det är fint väder (som sen blev mindre fint och ganska kallt) och titta på alla små gulliga djur, åka delfin-expressen eller den nya safarin.
Det är ju helt perfekt, det är en killer-kombo så att säga. Antingen så kan man ju som singel nu åka till kolmården och ragga (något jag är alldeles för blyg för att någonsin kunna göra) ELLER så åker man till kolmården på date, eller varför inte GIFTA sig på kolmården.
Ni kan ju även åka till kolmården för att öva på eran gaydar.
.

.
Det var allt för mig idag.
Inlägget blev väl inte det längsta jag någonsin har skrivit, men vad gör det.
I morgon kommer jag lägga upp en till ”Komma ut-historia” som jag fick mailad till mig inatt.
.

[email protected]

Så, min vän Robert har en fråga.
Robert är förövrigt en av mina närmsta killkompisar och det här var inte första gången han ringde mitt i natten för att prata, och inte heller första gången han hade en fråga om hur det var att vara flata. Men den här gången tänkte jag faktiskt ta upp hans fråga.

.

.
”Hooooooooola, sorry om jag väckte dig, men jag har en fråga, eller fan vänta, mår du bra?, bra, okej, fråga var det...(Robert har alltid varit och kommer förmodligen alltid vara det också)... Jo jag och mina peepz satt och diskuterade det hela med att vara gay och saker, och en återkommande fråga är ju: HUR GÖR NI!?, Eller alltså, FAN, jag menar jag vet ju huuuuur ni gör, men alltså, ah, okej, saxar ni?”
.
För att få frågan att låta lika flummig som den gjorde igår så försökte jag skriva så likt Robert pratar som möjligt.
Men för att sammanfatta så undrar han och hans polare om vi flator saxar.

.
”Visst finns det flator som saxar, men jag har aldrig riktigt fattat nöjet med det hela. Inte för att jag har provat, för det har jag inte. Men hela grejen känns så, konstig, ja konstig!
För er som inte vet vad att saxa innebär så är det ungefär som bilden här nere.
.

.
Jag tycker inte att det ser särskilt skönt ut, eller enkelt för den delen. Att ”gnugga” (eller vad man ska säga) sitt könsorgan mot sin partners kan man ju göra ändå, utan att behöva inta någon konstig jävla sax-position.
.
Men för att få lite klarhet i det hela så har jag faktiskt kolla med ett gäng av mina lesbiska vänner om hur de ser på ”saxning”. Till min (inte) så stora förvåning så var det INGEN av de 12 lesbianerna jag ringde (som även hade provat) som gillade det.
M hade provat två gånger till och med, ”skam den som ger sig” sa hon, men när den andra gången slutade med en blåtira så gav hon upp.
Hon kom fram till att saxar ska användas till att klippa sönder saker, inte för att ha sex.
.

.
Så Robert, av flatorna i min vänskapskrets så finns det INGEN som gillar att saxa.
Visst finns det säkert tjejer som gillar att saxa, gudars, det finns ju tjejer som gillar att ta den i tvåan, så why not.
Men att saxa är inget jag har gjort och inget jag är direkt exalterad över att prova heller. Man ska aldrig säga aldrig (så länge det inte gäller analsex, för det är ett BIG NO-NO) en vacker dag kanske jag provar och då kommer ni garanterat få höra om det!
.

.
Finns det någon flata där ute som har provat att saxa så maila gärna mig och berätta om vad ni tyckte, om ni tycker jag är dum i huvudet som inte vill prova, om ni har provat men inte gillade det, om ni har provat och faktiskt gillade det.
Ni är välkomna, och jag har ju mer eller mindre sätter mig själv under tystnadsplikt när det gäller saker ni skriver till mig.
.

HIT ME!

Okej, jag har tidigare nämnt ganska kortfattat om när jag kom ut. Men jag tänkte, för att ni ska våga dela med er av era historier så kanske jag ska passa på att berätta min mer ingående.
.
Jag kom ut den 22 april 2009 (en onsdag), nästan ett år efter att jag börjat i min fantastiska klass i gymnasiet och träffat min nuvarande BGF* (*Best gay friend).
Jag hade redan kommit ut för nästan hela min klass, så jag tänkte mer rikta in mig på när jag kom ut för mina föräldrar.
.

(bilden tagen ifrån umo.se)
.
Som sagt så var den våren 2009 jag bestämde mig att släppa den så kallade ”bomben”. 
Det var bara några dagar sen jag kommit hem ifrån Japan och kände att jag inte kunde skjuta upp det mer. Jag hade lovat två tjejer i min klass, L och C, att jag skulle komma ut den här dagen, och jag hatar att bryta löften.
Det var med nervösa och spända steg jag gick mot pendeltåget efter skoldagens slut.
När jag satt på tåget och lyssnade på Tegan & Sara så lugnade jag ner mig lite även fast jag redo för det värsta. Rädslan för att bli utkastad eller att min familj inte skulle tycka lika mycket om mig försökte jag förtränga så mycket jag bara kunde, och jag lyckades ganska bra, tills jag hoppade av tåget i Kungsängen och skulle börja gå hemåt.
Jag funderade över när jag skulle berätta det och bestämde mig för att efter middagen skulle vara bäst. Men så gick det inte riktigt till. När jag kom hem fick jag nämligen reda på att mamma skulle iväg på kryssning och att hon inte alls skulle vara kvar hemma till middagen.
.

(ungefär såhär såg jag ut då...)
.
Så jag följde med mamma in i hennes och pappas sovrum, och satte mig på sängen. Jag sa att jag hade något och berätta och jag antar att jag darrade lite på rösten.
Sen kramade jag om henne, hon blev nog lite förvånad och sa (något i stil med): ”Men gumman, vad är det?”. Då började jag gråta och sa kort och gott ”Jag är lesbisk” (Liten kort notis bara, jag förstår inte att jag använde ordet Lesbisk, jag får nästan allergiska utslag av att ens tänka på det … men men...).
Mamma sa något i stil med att ”du är bara 16 år och kan inte vara säker på att du är det än, men känner du att du är det just nu så är det så och det är helt okej”.
Jag sa sen att hon fick berätta det för pappa, mest för att jag inte orkade hela grejen igen. Pappa som gärna ska skämta om allt sa att det var toppen och att vi, och jag CITERAR, ”spana på brudar tillsammans”.

Ett litet gaydar tipps, nr 1 av många kommande.
.
Jag har nämnt den här tidigare, men det känns som att den förtjänar lite mer uppmärksamhet då den har varit den detalj som oftast får mig att gå från osäker till nästan övertygad om att personen i fråga är gay, och då har jag oftast haft rätt i 8 fall av 10.
Det klädesplagget vi alla älskar, den rutiga skjortan.
.

.
Den rutiga skjortan, gärna flanell, bär av lesbianer jorden runt.
De mer feminina flatorna kör fortfarande på skjortan från herravdelningen men med ett skärp i midjan, Justin Bieber flatan bär den gärna löst hängande i en färg som matchar antingen sina skor eller keps och de allmänt flatiga bär den lite hur som.
.

.
Så länge det är en rutig skjorta så är det ett stark tecken på att denna tös/flicka/dam/brud är gay, gay gay gay gay GAY!
Hur detta kommer sig, med att alla flator älskar de rutiga skjortorna, har jag ingen aning om. Det har alltid varit så och kommer förmodligen alltid vara så.
Och jag klagar inte, inte ens lite.
.

.
Jag är själv helt såld på den här skjortan och så fort jag har fått ett jobb så kommer jag garanterat svepa igenom dressman och carlings i hundraåttio och försöka hitta massa snygga nya vänner!
.

.
Jag precis som massa andra flator därute har flanell besatthet, och det gillar jag.
Att sova över hos en tjej och låna en av hennes flanellskjortor att sova i är något av det mysigaste som finns. Att gå runt i en flanellskjorta hemma när man är lite förkyld är också helt underbart OCH icke att förglömma hur snyggt det är att kombinera en stor flanellskjorta med ett par shorts och spetsstrumpbyxor.
.


.
HEJA FLANELLSKJORTAN!!
.

En av många saker jag brukade få höra från folk när jag kom ut som flata är:
”Men det kan du ju inte vara, du ser ju inte ut som en flata”
Det första som slår mig är då: ”Herre gud den här människan måste vara DUM I HUVUDET”.
Men för att göra detta till ett litet längre inlägg så ska jag försöka att förklara det hela lite närmare.
Anledningen till att denna kommentar är helt befängd är att alla flator ser inte lika dana ut, alla heterosexuella ser inte heller likadana ut. Alla är individer, unika på sitt sätt.
Bara för att jag är homosexuell så ska inte jag behöva se ut på ett visst sätt för att passa in i resten av världens ”mall” för flator.
Det är en av sakerna jag försöker komma till när jag beskriver de olika sorternas flator, just för att folk ska förstå att vi är inte kloner, vi ser inte exakt likadana ut, det är bara en löjlig fördom.
Att dra alla människor över en kam beroende på läggning, ursprung eller religion är helt jävla korkat.
.
Det som stör mig är just att dessa personer (oftast män måste jag tillägga) är så extremt trångsynta när det gäller såna här saker så för att det på något vis ska bli lättare att förstå så försöker de placera alla i en fålla, så att de kan ”hålla koll” på oss.
För om alla flator sprang runt i snaggat hår, säckiga kläder och beter sig som män så är de lättare att hålla koll på oss, lättare att undvika att söta på oss på diverse klubbar och andra tillställningar.
Men detta gör mig seriöst arg, på riktigt.
Det var en gång då en kille på krogen sa ovanstående till mig och jag förklarade kort och gott att ALLA flator ser inte ut och beter sig som män.
Då tittade han på mig och sa: Men då är man ju inte homosexuell.
Herre, han måste ha blivit tappad i golvet många gånger som barn. Sen när har man behövt klä sig efter sin läggning bara för att alla andra vill det?
Varför har folk så svårt att förstå att det finns tjejer som älskar att ha sex med tjejer som ÄVEN älskar att ha klänning och klackar på sig. Dessa flator (femme flator syftar jag på) är precis lika gay som vilken snustuggande butchflata som helst. Jag blir så arg.
Jag vet att jag förmodligen har upprepat mig själv 100 gånger vid det här laget, men ju mer jag tänker på det hela och försöker uttrycka det jag känner desto mer frustrerad blir jag.
.
Visst att jag kanske inte själv är den mest feminina flatan i världen MEN jag gillar fortfarande att ha så kallade ”tjejiga” kläder på mig.
Men det får mig inte att tända på tjejer mindre? Hur kan folk ens tro att det är så?
Har jag klänning på mig (vilket händer kanske 2 gånger om året) så gör ju inte det att jag gillar tjejer mindre.
.
Jag ska även poängtera att detta gäller alla människor med alla olika sorters läggningar.
MEN jag har aldrig hört någon säga till en heterosexuell tjej att hon inte ser straight ut för att hon har baggyjeans på sig. Så varför reagerar folk såhär hårt på när just flator har kjol på sig?
Eller varför har vissa heterosexuella tjejer svårt att förstå att bara för att alla bögar inte älskar schlager och sminkar sig så är de fortfarande homosexuella män?
.
Detta blev ett ganska seriöst inlägg, men jag var tvungen att lätta lite på hjärtat.
Jag ska även poängtera att jag ska försöka komma tillbaka till mitt dagliga bloggande som förr nu när det fina folket ifrån Bollnäs har åkt hem.
Och har ni några frågor, komma ut historier (SNÄLLA; jag vill gärna läsa dem, och med ert tillstånd lägga upp de på min blogg, de kan givetvis vara anonymt) eller tipps på vad ni vill läsa om (om det är något ni vill att jag ska ta upp) så är det bara att fylla min mail-inkorg: [email protected]

Okej, idétorkan är ganska stor just nu men jag tänkte försöka knåpa ihop ett litet inlägg om lesbiska frisyrer. Dels för att jag själv förvandlades till en überflata nyss då jag fixade en sidecut (igen) och dels för att jag överrumplades av olika typer av frisyrer under Pride igår.
.
Då kör vi!
Frisyr nr 1:
Den väl- och ö kända sidecuten. Detta har varit det ”senaste” skriket i flatvärlden under en ganska lång tid nu. Och den kommer i många olika varianter.
Vissa har bara rakat till mitten av örat ungefär, andra går all in och rakar ena halvan av huvudet. Det jag har att säga, som stolt ”innehavare” av denna frisyr är att den är snygg. Dock inte så ovanlig då (som jag sa tidigare) hur många flator, hipster brudar, fjortisar och fashonistor har den här frisyren just nu. Men det spelar faktiskt ingen roll för det är riktigt snyggt!
.



.
Frisyr nr 2:
Den inte så fantastiska hockeyfrillan. Vissa kan ha denna frisyr och faktiskt se bra ut, men det är få. Och då menar jag inte hockeyfrilla a la 80-talet (även fast det finns vissa flator som är lite äldre som rockar denna frilla fortfarande) utan jag tänker lite mer på Romi i the real l word, det är en lite mer cool och trendig variant av det mindre snygga originalet som tog över världen under 80-talet.
Denna frisyr är i en klass för sig och är (enligt mig OCH många andra väldigt flatigt)
.



.
Frisyr nr 3:
Den ytterst populära Justin Bieber frisyren. Denna är nog den mest populära frisyren just nu och jag kan till viss del förstå varför. Den är charmig, ger intrycket av att personen fixar håret lite nonchalant innan hon lämnar sitt hem (men egentligen tar det kanske 30 minuter).
Justin Bieber frisyren bärs tills mestadels av androgyna flator med skate-stil. (Även känd som den så kallade ”Justin Bieber-flatan”)
Personligen så älskar jag den här frisyren, den är charmig, gullig och allmänt fin helt enkelt.
.



.
Frisyr 4:
Nu har vi kommit till ”Le butch-snaggen”. Namnet talar nog ganska mycket för sig själv, men denna frisyr förtjänar precis som alla andra en liten förklaring. Butch-snaggen var väldigt populär på 90-talet och används fortfarande idag. Den varierar lite mellan att personen i fråga är helt snaggad (vi snackar alltså MAX 2mm långt hår) och i vissa fall har denna person även en liten fläta bak i nacken (kanske inte det snyggaste men på vissa funkar det faktiskt). 
.



.
Här har vi alltså fyra jävligt vanliga (och stereotypiska) flat-frisyrer som dominerar mest just nu.
Det är ju helt fantabulöst!
Detta kan ju även ni lägga till i eran gaydrar så har ni lite mer att gå på.

Skepp o'Hoy mina små lesbianer!
Idag tänkte jag ta och skriva lite kort om badmode och hur det fungerar perfekt som gaydar (LÄS: Inte på femmeflator då som har små bikinis, utan på dem får ni helt enkelt använda er av de tipsen jag har gett tidigare).
.
Så, hur hittar man en flata på stranden?
Jo, det finns 4 enkla faktorer att titta efter.
.
1:
Halsband med snäckor/vita stenar/hajtänder gärna med svart tråd/snör sittandes tajt runt halsen.
.


.
2:
Vita ribbade linnen (gärna inhandlade på div herravdelningar) är av någon anledning ett populärt klädesplagg att ha på stranden. Under linnet så används ofta en bikinitopp (vanlig modell eller i form av en sport-bh)
.

.
3:
Surfar-shorts är nummer tre på min lista. Dessa används i alla storlekar och färger, men även denna gång oftast inhandlade på diverse herravdelningar så shorts för tjejer ofta är extremt korta.
.


.
4:
Och till sist, De där skorna man använder i duschen på offentliga platser. Men även flipflops är vanligt.
.

.
Dessa fyra faktorer är de så kallade ”main ingredients”. Du kan även kasta in ett par pilotsolglasögon och/eller en kepsskräm (sån som golfare gärna använder).
Detta är den klassiska lesbiska strand outfiten.
.
Men det är inte bara på stranden som denna outfit används, nej nej. Du kan se dessa flator på grillfester, pride och alla event som involverar båtar fram tills ungefär september beroende på hur snabbt den svenska sommaren blir kall.
.
Det var allt för denna gång!
Nu rekomenderar jag er att springa ner till den närmsta stranden och spana efter flator. Meddela mig gärna om det funkade.

Jag har i tidigare inlägg nämnt att det finns olika sorters flator.
Jag hade tänkt att bryta ner ämnet och ja, beskriva de olika sorterna. Inte alla på samma gång såklart, ni måste ju ha något att se fram emot. Jag tänker börja med den så kallade ”eko-flatan” och även ”Justin Bieber-flatan”.
(EN VIKTIG notis ÄR att detta är mest på skämt, här drar jag alla fördomar och alla delas in i fack som jag också driver hej vilt med, jag är inte 100% seriös, och det hoppas jag att ni förstår.)
.
Okej, då kör vi.
.
Eko-flatan hittar du lättast på något café på söder. Hon känns igen på sina dreads och haremsbyxor. Septumpiercing är också ytterst vanlig, och majoriteten av dem har även töjningar.
Eko-flatan är mer ofta än sällan vegetarian eller vegan, röstar på FI (läs: INTE ALLA) och donerar mer än gärna pengar till amnesty och green peace.
.

.
Eko-flatan är politiskt korrekt och dejtar sällan utanför sin egna flatkrets då hon blir frustrerad över icke-veganer, personer som inte har hampa-kläder och är politiskt insatt.
Vill du hitta din egna lilla eko-flata och lyckas på första dejten så tipsar jag dig om att läsa på ALLT du bara orkar om politik, springer till den lilla affären i gamla stan och köper haremsbyxor, skaffar en amnestypin på din hampatygpåse och gärna lägger om din kost (det vill säga om du inte redan är vegetarian/vegan).
.

.
LYCKA TILL!
.
Justin Bieber-flatan hittar du oftast hängandes i en skateboard park vare sig hon kan kan stå på en bräda eller inte så hänger hon gärna där med sina andra vänner. Vid första anblicken är du inte ens säker på att det är en tjej då hennes kvinnliga ansiktsdrag döljs av den ”bollformade” luggen och den stora kepsen (lägg märke till att kepsens färg gärna matchar hennes sneakers och/eller linne/tjocktröja). Smink används SÄLLAN, möjligtvis lite puder/foundation.
.

.
Justin Bieber-flatan är oftast duktig på att spela gitarr och sjunga och har förmodligen en helt youtube-kanal dedikerad till sina covers och möjligtvis några egenskrivna låtar.
En cover på just Justin Biebers ”Baby Baby” finns nästan till 100% där samt en cover Hallelujah.
.

.
Vill du få denna Justin Bieber-flata på fall så tipsar jag dig att köra på en lite mer femme-stil av denna flata, häng lite i skateboard parken och när hon tittar, sucka djupt och säg att du önskar att du också kunde åka (OBS! Fungerar endast om Bieber-flatan själv vet hur man gör), annars (om hon har gitarren framme) så kan du alltid säga att du ALLTID velat lära dig spela gitarr, då kan du nästan vara 100% säker på att hon kommer erbjuda sig att lära dig några ackord.

Hm, att komma på ämnen är inte så lätt som jag trodde. Visst har jag 1000 idéer men det är svårt att komma fram till hur jag ska formulera allting.
Men tänk så bra det är då att man har vänner som kommer med fantastiska frågor (denna gång i nyktert tillstånd) som jag mer än gärna besvarar.
.

Fråga, som är ställt ifrån min ytterst fina vän Klara:
C, du pratar hela tiden om det så kallade ”
dramat” i flatvärlden, men vad menas egentligen med drama? Det är ju ändå ett ganska brett begrepp så att säga.So please do explain.
.


.
Oj oj oj Klara, detta är en ENORM grej att ta upp. Men jag sk försöka bryta ner begreppet så gott det går. Varför flatvärlden kopplas ihop med drama är inte så konstigt enligt mig då det är ytterst sant. Det kan vara för att vi alltid dejtar någons x, är kvinnor och tycker det är lättare att snacka skit om någon istället för att ta upp problemet med personen i fråga ELLER för att det bara är så, (okej, den sista anledningen är lite lam men skitsamma).

.
Drama kan vara så mycket men samtidigt så lite på samma gång. Här kommer några exempel på hur vi slänger iväg ordet ”drama” i två olika scenarion.
.
1: Kelly och Sara som alltid har varit bästa vänner men nu helt plötsligt inte pratar med varandra. Anledningen är att Kelly har börjat dejta Saras x bakom Saras rygg.
MEN om någon frågar vad som har hänt mellan Sara och Kelly så förklarar man inte hela anledningen utan man säger bara ”Drama, du vet” och den personen (läs: flatan) du pratar med förstår genast och ställer inga mer frågor.
.
2: Maria ser lite dyster ut när hon och hennes flatvänner ska ut på krogen. Hennes bästa vän Kajsa vet vad som har hänt men vet att Maria inte vill att folk ska veta att hon har fått sparken.
Så när någon frågar Kajsa varför Maria är så nere så säger hon helt enkelt: ”Det är lite drama på jobbet”
.
De två ovanstående sakerna är ganska stora, MEN ordet drama kan även användas över mindre och ganska ointressanta saker. Till exempel:
.
1: Lovisa utbrister ”GAH, vad jag inte orkar med allt drama hela tiden”. Sofia undrar vad hon menar med ”allt drama” och Lovisa säger kort och gott att hennes grannar inte passar sina tider när det gäller tvättstugan och att de blir sura på HENNE när hon konfronterar dem.

.
Som du förstår Klara så är detta bra några exempel. Det finns såklart hundra andra situationer då vi slänger ordet drama runt om oss istället för att gå in på detaljer.

Men även fast dramat är en stor del i den lesbiska världen så är det ytterst få personer som faktiskt tycker om det så kallade ”dramat”.
Jag hatar personligen drama, och även fast jag håller mig utanför det så gott det går så slutar det alltid med, hur ofrivilligt det än är, att jag hamnar i mitten av allt.
Det är alltid jag som får sitta och lyssna på diverse olika historier om otrohet, förhållanden som tar slut hit och dit, tvättstugedrama och annat trevligt.
.
Detta tar mig till en punkt som är: Vill du undvika drama (om du skyr det som elden och får nervösa utslag så fort någon nämner att x och x har bråkat), börja inte dejta någon som säger: ”Jag hatar drama” för det betyder oftast att drama flockas kring denna person ELLER att personen egentligen älskar drama.
Jag hatar drama (det kan vara kul ibland, men oftast, om det är riktigt illa, så slutar det med att ens bekantskapskrets bryts på mitten och man måste medla mellan de båda) MEN likförbannat så finner jag mig alltid sittandes i mitten av allt och förväntas komma med goda råd hit och dit.
Det tar på krafterna att alltid vara den där personen som alla vänder sig till med sina problem. Visst är det fantastiskt att folk litar på mig (och tro mig, jag är KUNG på att hålla hemligheter), det värmer mitt hjärta faktiskt men det kommer sluta med att jag drar håret av mig i ren frustration för att jag inte kan hjälpa alla på samma gång, det är jobbigt att vara budbärare och försöka medla mellan före detta bästa vänner som nu är edsvurna fiender.
Det tar på krafterna.
.
Jag hoppas detta gjorde dig lite klokare Klara. För jag vet inte riktigt mer vad jag ska säga om ämnet. Kanske bäst att vi tar en kaffe så jag kan ta det ansikte mot ansikte. Hur som haver, här har du ditt svar.
Och finns det någon där ute som har lite problem när det gäller drama, så kan ni alltid maila mig på [email protected], vill ni ha svar i ett mail eller här på bloggen så skriv det någonstans i mailet så jag vet,
Inga problem är för stora eller för små. Jag finns här för att hjälpa till!