'

Ytterliga en historia.
Jag blir så glad när ni vill dela med er. De värmer verkligen!
Detta är då Adéle's historia.

---

Jag har sen jag var väldigt liten tänkt att jag inte är som alla andra. Jag var redan som liten grabbig och hade alltid ett gott öga för tjejer. Men jag hörde smått konversationer av vänners föräldrar om att man inte kan vara homosexuell, för det är onormalt och man är då ett missfoster. Detta hörde jag innan jag ens hade funderingar kring om jag var gay. Men visst fanns det alltid i bakhuvudet, även fast jag själv inte tänkte på det.
.
När jag var runt 15 års åldern tror jag det var, så hade jag en väldigt nära vän. Hon hette Carro, och det var något speciellt med denna tjej. Jag blev så otroligt glad när jag såg henne, jag var i himlen när jag var med henne och jag kände att det var något mer än bara vänskap som jag kände för denna tjej. Det var den första tjejen som jag faktiskt vart kär i. Men just då vågade jag inte tro att jag var mer än bisexuell och jag berättade det aldrig för någon.
Men när jag några år senare träffade den som blev min första flickvän Sofie (detta var när jag var 18 år), så insåg jag att det är nog dags att berätta för någon, för det är inte värt att leva i ett hemligt förhållande.
.
Men hur ska man berätta för sina föräldrar om att man är intresserad av tjejer. (jag levde som sagt i lögnen om att jag bara skulle vara bisexuell, för jag måste ju följa lite av hetronormen,så tänkte jag då). Men jag valde att berätta för min bror som alltid stått mig så nära, och han tog det galet bra, bättre än vad jag trott, han sa något i stil med ”du får vara med vem du vill, tjej som kille, jag älskar dig ändå.”
Okej, det gick bra att säga detta till bror, men det svåra kom när jag skulle berätta för min mamma, och hur gör man det då? Jag bestämde mig för att bara slänga ur mig det och hoppas på det bästa, så en kväll så sa jag bara ”Mamma, jag har flickvän” OUCH, där kom smällen och man fick höra att det bara var en period man gick igenom, ingen fara med det. Det var väl inte riktigt den reaktionen jag ville ha. Dessvärre berättade jag aldrig för min pappa, för rädslan av hur mamma tagit det att pappa skulle bli ännu värre, så jag levde halvt i garderoben.
.
Efter att det tog slut med min första tjej så blev jag rädd att alla skulle se mig som ett missfoster. Kalla mig för dum i huvudet och andra hemska saker. Så jag levde i garderoben, var med killar för att jag skulle vara normal, men jag kände mig aldrig riktigt som mig själv, det var bara fel.
Men jag vågade inte vara mig själv. Men så en dag tog det stopp. En kille behandlade mig som skit och jag var helt förstörd, jag levde i ett mörker. Det var då min andra flickvän dök upp, Mikkis (detta är då 2010), jag dumpade killen och fann henne. Hon blev mitt ljus, och jag började känna mig hel, jag mådde bra med henne. Jag berättade för alla mina vänner om att jag inte är bisexuell, jag är och har alltid varit gay. Det var då mina vänner sa ”Det har du kommit fram till nu, medans vi vetat det hela tiden”
Ja det är verkligen en klyscha att folk säger så, men det är verkligen sant. Och jag bestämde mig för att nu är det dags att once and for all säga detta till mina föräldrar, jag vägrar leva i garderoben mer.
.
Så på en promenad pratar jag och min mamma och jag säger att jag och Mikkis är ett par, och jag vill vara med henne, jag mår bra med henne. Då sa min mamma att hon förstår att det är så det ska vara, att det är tjejer jag ska vara med. Hon sa även att hon blivit rädd då jag sa det när jag var 18 år, för att jag skulle råka illa ut.
Men hon älskar mig och tänker inte hindra mig från att vara den jag är, men att jag ändå ska vara försiktig. När det då kom till att berätta för pappa, var jag mer nervös än va jag någonsin varit i hela mitt liv.
Men det svar jag fick från min pappa var:
- ”Ja, du får vara med vem du vill, bara personen gör dig glad och inte så som jag sett dig de senaste åren som gått. Du är min dotter och jag ser inga problem med att du är med tjejer i stället för killar. Du är den du är!”
.
Däremot måste jag erkänna att jag inte har berättat för mina mor-och farföräldrar, men jag tror på nått sätt att dom vet i alla fall, för dom pratar aldrig om killar med mig. Men att sedan berättat det för min moster och kusin, så har allt bara varit ännu mera positivt och det känns verkligen skönt med att ha klivit ur garderoben.

 

Men jag har inte haft det lätt, då det tog mig 22 år att komma ut ur garderoben, att våga vara mig själv.
Nu finns det inget som kan hindra mig, jag är den jag är och jag mår så bra efter att ha kommit ut. Det är inte alltid lätt, ibland finns motgångar, men jag känner att jag äntligen kan leva. För den jag är, det är det jag är, inget jag kan ändra på. För oavsett vad folk tycker, tänker och tror så är det inte mitt problem. Jag är bara född till denna tjej!
.

 

---

 

Vill du berätta din historia och få den publicerad här, har du någon fråga eller behöver råd?
Då är det bara att skriva ett mail och skicka det till mig.
Jag svarar på alla och försöker hjälpa till så gott jag kan!
[email protected]