'

Här kommer ännu en "hur jag kom ut/hur jag insåg att jag är gay" historia från en av mina läsare.

När jag gick i fjärde klass spelade jag fotboll. Ni vet, det är inte så seriöst när man är 10 år och en träning fick jag stå i mål för det brukade jag tycka var lite trevligt och sådär. För att göra en lång historia kort så fick jag en boll i huvudet och började gråta och fick gå in och vila i omklädningsrummet och en annan tjej från laget följde med mig in. Samma tjej pussar mig sedan på munnen när vi är ensamma och säger att hon tycker om mig. Jag blir fruktansvärt fundersam och rädd och springer hem och gråter IGEN och det var min första kontakt med gayvärlden.
.
Dock tog det några år innan jag förstod själv att jag spelade på den planhalvan.
.
Jag har växt upp i en liten småstad. En stad som inte ens kan kallas stad med tvåtusen invånare som vet det mesta om varandra. När jag var 14 år tillhörde jag ett fint tjejgäng. Jag skämtar inte när jag jämför vår grupp med mean girls-brudarna (På åttans julavslutning dansade vi till jingle bells rock i tomteklänningar). Vi hade snygga rumpor, vi var populära. Vi hade ingen burnbook, men vi brukade ha grupptelefonsamtal och mina kompisar kunde prata på i timmar om vilka killar de gillade. Jag satt mest och lyssnade, försökte komma med tips trots att jag inte visste något alls. Jag kunde inte minnas om jag någonsin tyckt om eller ens känt mig dragen till en kille på det sättet mina kompisar beskrev. Jag mådde fruktansvärt dåligt av detta och tankar såsom att det ”var något fel på mig”, eller ”att det nog skulle komma med tiden”, jag kanske ”kom in sent i någon slags känslomässig pubertet då de där känslorna för killar ska komma” samt även att ”jag kommer dö ensam, jag kommer aldrig kunna bli kär eller ligga med någon eftersom jag inte tänder på någon”. Så jag skaffade en pojkvän och testade, det kändes inget alls så jag dumpade honom och skaffade en annan men det kändes fortfarande inte bra. Så höll det på ett tag men det var verkligen bara helt fel. När vi hånglade kunde jag tänka på att jag hellre ville kela med hans katt eller vilken god mat hans mamma lagade. Jag mådde illa när han rörde mig och några gnistor uppstod definitivt inte när vi hade sex, om det ens gick så långt. Och hela tiden snurrade tankarna att det var fel på MIG inuti mitt huvud.
.
När jag sitter och skriver detta så kan jag verkligen inte förstå att ens tanken på att jag kunde gilla tjejer dök upp i min hjärna. Jag antar att mitt huvud var så fullt med normer att jag inte ens kunde fundera på det. Det är något speciellt med små samhällen. Man bli inbäddad i en bubbla, speciellt när man också är 13 – 15 år. Jag varken kände eller kände till någon som var gay. Jag växte upp i en familj med en mamma och en pappa, hela samhället bestod av familjer med mammor och pappor och storasystrar med pojkvänner och att tycka om någon av samma kön fanns inte ens med på kartan, jag minns inte att vi har pratat om det någon gång under hela min uppväxt. Det fanns helt enkelt inte med i mitt universum. 
.
Lite mer än ett år av självdestruktiva försök med killar var jag på en hemmafest. Ni vet, en sådan fest där man som 15-åring tidigare under veckan hade snott sin mammas sprit och vin och blandat ihop tillsammans med något som man ens kompis äldre kille fixat. Det var en kille där som tjatade på en av mina närmsta vänner att han ville se henne hångla med en tjej och efter mycket om och men vände hon sig mot mig och pressade sina läppar mot mina. Jag kan inte riktigt förklara vad som hände. För ärligt talat så minns jag inte, dels för jag var full men också för att det var det jag räknar som min första kyss. Det gick som en stöt genom hela kroppen och magen pirrade och helt plötsligt la hon sin hand bakom min nacke och ja, ni vet vad jag ville göra då. Helt plötsligt förstod jag vad alla pratade om. Och det gjorde mig livrädd. 
.
Det är nu jag önskar jag kunde berätta för er hur jag kom ut inför henne och hon kände likadant och vi levde lyckliga i alla våra dagar. Men nej, riktigt så var det inte. Jag blev somsagt fullständigt livrädd och begravde allt inom mig, i flera veckor gömde jag mig i förnekelse. Efter en annan fest skulle denna kompis sova över hos mig och onyktra som vi var när vi kom hem så hamnade vi i mitt badkar och jag kysste henne igen. Och hon kysste mig tillbaka. Det sista hon sa till mig innan vi somnade den natten var att detta var en hemlighet, att jag absolut inte fick berätta för någon och att vi aldrig skulle hångla igen, det var inte normalt och fel och hon tyckte att jag borde bli tillsammans med min före detta pojkvän för han hade faktiskt magrutor, till skillnad från hennes kille. 
.
Mitt hjärta brast och jag sov inte mycket den natten, hon åkte hem så fort hon vaknade och jag gick inte till skolan på flera dagar och bara grät. Återigen snurrade tankarna att det var fel på mig runt i mitt huvud. Jag skämdes över mig själv, jag ville inte känna som jag gjorde, jag kunde inte berätta för NÅGON och jag önskade varje minut att jag skulle börja tycka om killar. Jag kunde inte ens förmå mig att ta reda på mer vad det innebar att vara tjej och tycka om tjejer, för det var så fruktansvärt jobbigt för mig att inse att det faktiskt var så.
.
Jag sökte gymnasium i en större stad, en storstad. Jag flyttade dit och trivdes jättebra med min nya klass. Jag träffade världens underbaraste killkompis, som dessutom var bi. Han berättade detta för mig nästan direkt genom att fråga mig om jag inte tyckte att en annan kille i vår klass var såååå het och jag blev helt PAFF och undrade vad han sa till mig. Sedan tog det inte mer än två veckor innan jag bröt ihop inför honom och berättade om hela min miserabla tillvaro och om hur mycket jag hatade mig själv och han bara kramade om mig och sa att allt var okej, att jag var normal, att det spelar ingen roll vad man blir kär i och tänder på, utan vem. Plus lärde mig att jag faktiskt kunde få barn och bröllop och hela köret i alla fall, fast ännu bättre nu med min drömtjej. Han presenterade mig för andra tjejer som gillade tjejer och pojkar som gillade pojkar och de som gillade både och, och det var som ett lugn spred sig i hela min kropp. Jag kände mig hemma. Sakta men säkert började mitt självförtroende komma tillbaka, jag började inse att det faktiskt inte var något fel på mig alls. Gayvärlden var i början extremt stor och skrämmande, men det tog inte alls lång tid innan jag insåg att det var här jag hörde hemma. 
.
Jag började komma ut för mina klasskompisar och andra i min närhet under andra terminen av ettan och det var ingen som hade något problem med det alls. Det tog dock ett helt år till innan jag kom ut för min familj. Jag hade träffat en tjej som faktiskt tyckte om mig tillbaka och allt var helt underbart. Så en kväll när jag pratade med min mamma i telefon så sa jag det bara rakt ut ”Ja, juste... jag är kär” Hon frågade i vem och jag svarade i en tjej. Först blev min mamma helt tyst. Sedan frågade hon om jag skämtade. Sedan blev hon arg och skrek på mig och la på luren. Då började jag gråta och ringde upp igen och då grät hon också. Vi pratade inte mer den veckan och tankarna att det var något fel på mig började komma tillbaka, mina kompisar var dock där och stöttade mig och försäkrade mig om att så inte var fallet. Senare på helgen åkte jag hem till min familj och hälsade på. Det var otroligt tryckt stämning och jag satte mig ner med min mamma vid köksbordet och sa igen ”mamma, jag är gay. Jag tycker om tjejer.” Hon började skrika på mig igen och sa en massa hemska saker såsom att det var äckligt och onormalt, hon grät och sa att hon var helt övertygad om att det var en fas, för hennes dotter kunde inte vara på det viset. Och hon fortsatte tjata om vad folk skulle säga om det kom ut och vad hon skulle svara om någon frågade henne om hennes dotter var flata. Detta är något av det jobbigaste jag har varit med om, för ens mamma är alltid ens mamma. Och ska älska en oavsett. Det höll på såhär en tid, och tillslut slutade mamma bara prata om det. Efter ett tag tog jag upp det igen och hon bad då om ursäkt över sakerna hon sagt och sa att hon älskade mig så mycket men även att hon fortfarande inte kunde acceptera det, att hon varken ville eller kunde tro att det var mer än en fas. Känslomässigt antar jag att jag vande mig efter ett tag, iochmed att jag inte bodde hemma så tyckte jag inte det var så jobbigt. Jag fann stödet i mina vänner istället, och min familj behövde inte få veta vem jag tyckte om eller låg med. Nu två år efter att jag kom ut så har de fortfarande inte accepterat min läggning fullt ut och vi pratar inte om det ofta nu heller. Men jag märker att det har blivit bättre, i dagsläget kan jag faktiskt berätta för min mamma om jag börjar tycka om någon ny tjej, eller klaga över allt drama i flatvärlden. Om jag nämner att jag tänker ha en fru och skaffa barn med henne i framtiden går dock min familj i taket, men förhoppningsvis kommer de också vänja sig snart vid att det kommer bli så i framtiden. Jag är helt övertygad om att min familj kommer att acceptera mig fullt ut en dag, och jag har aldrig känt mig mer nöjd eller säker på mig själv än jag gör just nu. 
.
Vad beträffar tjejen som stal min ”första” kyss, jag har inte träffat henne på flera år och ibland funderar jag över vad hon gör idag, och om hon fortfarande är tillsammans med sin kille fastän han inte hade magrutor.
.

Vill ni dela med er av eran historia så är det bara att maila mig:
[email protected]