'

Hej mina små power-of-the-clam anhängare!
Det var ett tag sen. Redigt dåligt samvete för det har jag. Men jag ska försöka att komma tillbaka och blogga en gång i veckan. 
Jag vet inte varför jag totalt har glömt bort min underbara blogg. Jag har saknat den, jag har saknat att kunna komma med svar på frågor och annat. 
Så nu blir det nya tag. Jag ska göra mitt bästa. MEN för att inte bli helt jättebesvikna av att gå in på min blogg varje dag och kolla så uppmanar jag er fortfarande att följa mig på bloglovin. Det gör ni genom att klicka på det coola blinkande eifeltornet ----->

Jag håller just nu på att knåpa ihop ett inlägg om varför vi flator måste/vill/fortsätter vara vänner med våra ex.
Jag ska försöka knåpa klart och posta det senare idag (tekniskt sett är det nu torsdag..) MEN jag kan inte lova något. Därför får ni helt enkelt hålla utkik nu i veckan.

Adios Muffmunchos!

(Jag ber om ursäkt för att inlägget kom upp så sent men jag har haft en del att göra idag)
Så mina små lesbianer och ickelesbianer, idag tänkte jag bjuda på en liten ordlista. 
Många av orden som dyker upp används oerhört ofta i USA och med tanke på att vi små svenska flator inte har riktigt samma "ord" så kommer jag skriva de amerikanska följt av en förklaring och en liknelse till något svenskt ord. Jag hoppas ni förstår vad jag menar.

I'm BAAAAAAAAACK!
Mer eller mindre.
Jag har haft noll inspiration till att skriva på senaste tiden (*host månaderNA host*). 
Fy skämmes på mig osv osv. Jag är faktiskt genuint ledsen över att jag inte har uppdaterat alls.

att jag har insett att jag inte kommer kunna uppdatera den här bloggen varje dag. 
Jag har verkligen inte tid med det då jag lägger ner extremt mycket tid på inläggen/research och bildletande.
Därför kommer jag enbart uppdatera bloggen 2-3 gånger i veckan.
För att ni ska veta när inläggen kommer upp så kan ni följa mig på bloglovin.
Det kan ni göra via det blinkande eifeltornet till höger →

Jag ska försöka få upp ett inlägg idag. Det kommer bli om musik och vad vi lesbianer lyssnar på. 
Annars kommer det upp imorgon.
Och till Anonym som kommenterade "Äntligen" inlägget så håller jag på att utforma en liten historia om den första tjejen jag bev kär i, som bara gillade killar.

Ajöken sålänge!

Okej, nu funkar det äntligen för mig att ladda upp bilder på bloggen.
Så här kommer den utlovade bildbomben ifrån PRIDE!
.

Okej, jag suger.

Jag ska iväg på kalas för en vän till familjen idag.
Så ett inlägg kommer upp senare på kvällen. 
Inlägget kommer inefatta MUSIK som svar på en Anonyms fråga.
So stay tuned

Ytterliga en historia.
Jag blir så glad när ni vill dela med er. De värmer verkligen!
Detta är då Adéle's historia.

---

Jag har sen jag var väldigt liten tänkt att jag inte är som alla andra. Jag var redan som liten grabbig och hade alltid ett gott öga för tjejer. Men jag hörde smått konversationer av vänners föräldrar om att man inte kan vara homosexuell, för det är onormalt och man är då ett missfoster. Detta hörde jag innan jag ens hade funderingar kring om jag var gay. Men visst fanns det alltid i bakhuvudet, även fast jag själv inte tänkte på det.
.
När jag var runt 15 års åldern tror jag det var, så hade jag en väldigt nära vän. Hon hette Carro, och det var något speciellt med denna tjej. Jag blev så otroligt glad när jag såg henne, jag var i himlen när jag var med henne och jag kände att det var något mer än bara vänskap som jag kände för denna tjej. Det var den första tjejen som jag faktiskt vart kär i. Men just då vågade jag inte tro att jag var mer än bisexuell och jag berättade det aldrig för någon.
Men när jag några år senare träffade den som blev min första flickvän Sofie (detta var när jag var 18 år), så insåg jag att det är nog dags att berätta för någon, för det är inte värt att leva i ett hemligt förhållande.
.
Men hur ska man berätta för sina föräldrar om att man är intresserad av tjejer. (jag levde som sagt i lögnen om att jag bara skulle vara bisexuell, för jag måste ju följa lite av hetronormen,så tänkte jag då). Men jag valde att berätta för min bror som alltid stått mig så nära, och han tog det galet bra, bättre än vad jag trott, han sa något i stil med ”du får vara med vem du vill, tjej som kille, jag älskar dig ändå.”
Okej, det gick bra att säga detta till bror, men det svåra kom när jag skulle berätta för min mamma, och hur gör man det då? Jag bestämde mig för att bara slänga ur mig det och hoppas på det bästa, så en kväll så sa jag bara ”Mamma, jag har flickvän” OUCH, där kom smällen och man fick höra att det bara var en period man gick igenom, ingen fara med det. Det var väl inte riktigt den reaktionen jag ville ha. Dessvärre berättade jag aldrig för min pappa, för rädslan av hur mamma tagit det att pappa skulle bli ännu värre, så jag levde halvt i garderoben.
.
Efter att det tog slut med min första tjej så blev jag rädd att alla skulle se mig som ett missfoster. Kalla mig för dum i huvudet och andra hemska saker. Så jag levde i garderoben, var med killar för att jag skulle vara normal, men jag kände mig aldrig riktigt som mig själv, det var bara fel.
Men jag vågade inte vara mig själv. Men så en dag tog det stopp. En kille behandlade mig som skit och jag var helt förstörd, jag levde i ett mörker. Det var då min andra flickvän dök upp, Mikkis (detta är då 2010), jag dumpade killen och fann henne. Hon blev mitt ljus, och jag började känna mig hel, jag mådde bra med henne. Jag berättade för alla mina vänner om att jag inte är bisexuell, jag är och har alltid varit gay. Det var då mina vänner sa ”Det har du kommit fram till nu, medans vi vetat det hela tiden”
Ja det är verkligen en klyscha att folk säger så, men det är verkligen sant. Och jag bestämde mig för att nu är det dags att once and for all säga detta till mina föräldrar, jag vägrar leva i garderoben mer.
.
Så på en promenad pratar jag och min mamma och jag säger att jag och Mikkis är ett par, och jag vill vara med henne, jag mår bra med henne. Då sa min mamma att hon förstår att det är så det ska vara, att det är tjejer jag ska vara med. Hon sa även att hon blivit rädd då jag sa det när jag var 18 år, för att jag skulle råka illa ut.
Men hon älskar mig och tänker inte hindra mig från att vara den jag är, men att jag ändå ska vara försiktig. När det då kom till att berätta för pappa, var jag mer nervös än va jag någonsin varit i hela mitt liv.
Men det svar jag fick från min pappa var:
- ”Ja, du får vara med vem du vill, bara personen gör dig glad och inte så som jag sett dig de senaste åren som gått. Du är min dotter och jag ser inga problem med att du är med tjejer i stället för killar. Du är den du är!”
.
Däremot måste jag erkänna att jag inte har berättat för mina mor-och farföräldrar, men jag tror på nått sätt att dom vet i alla fall, för dom pratar aldrig om killar med mig. Men att sedan berättat det för min moster och kusin, så har allt bara varit ännu mera positivt och det känns verkligen skönt med att ha klivit ur garderoben.

 

Men jag har inte haft det lätt, då det tog mig 22 år att komma ut ur garderoben, att våga vara mig själv.
Nu finns det inget som kan hindra mig, jag är den jag är och jag mår så bra efter att ha kommit ut. Det är inte alltid lätt, ibland finns motgångar, men jag känner att jag äntligen kan leva. För den jag är, det är det jag är, inget jag kan ändra på. För oavsett vad folk tycker, tänker och tror så är det inte mitt problem. Jag är bara född till denna tjej!
.

 

---

 

Vill du berätta din historia och få den publicerad här, har du någon fråga eller behöver råd?
Då är det bara att skriva ett mail och skicka det till mig.
Jag svarar på alla och försöker hjälpa till så gott jag kan!
[email protected]

Jag fick precis denna kommentar ifrån ”anonym” och jag reagerade lite på det.
Det kommer förmodligen bli lite svammel här och där men jag ska försöka förklara mig på bästa sätt. Fina lilla Anonym, att inte ha kommit ut än är absolut ingenting att ha dåligt samvete för. Inte ens lite. Att komma ut kanske låter enkelt, bara säga som det är osv. Men det är inte riktigt så, det krävs riktigt mycket mod och att situationen känns rätt för att göra det.
Det spelar ingen roll när man kommer ut.
Om man är 14 eller 36, det viktigaste är att man känner sig säker i sig själv och tycker om sig själv för den man är. Sen kan du sitta i garderoben hur många år som helst tills du känner dig redo.
Förvisso känns det skönt när man har gjort det MEN man ska aldrig pressa sig själv till att säga eller göra något som man inte känner sig redo för än.
.

.
Vissa väntar med att komma ut för att de vill vara säkra på vad ens föräldrar tycker om saken, vissa väntar för att de är i förnekelse, vissa väntar för att de inte vill göra det än och vissa väntar tills de har en partner att komma ut ”med” (Med det sista menar jag alltså att viss väntar tills de har en flickvän -när man pratar om flator- innan man kommer ut).
.
Att komma ut ska aldrig vara en press, det ska vara något man själv vill och känner sig redo för. Det är lika enkelt som att säga att man fick IG på ett prov, det är så mycket mer att komma ut.
Det är spännande och läskigt samtidigt som man är full av förväntan över hur bra det ska gå, för att i andra sekunden ha ångest när man föreställer sig det värsta som kan hända.
När man bestämmer sig för att komma ut så tar man redan ett steg i rätt riktning, från att jag bestämde mig till att jag faktiskt gjorde det så gick det lite mer än ett halvår.
Jag bestämde mig att komma ut för mina föräldrar i samma stund som jag kom ut för min kompis. Men jag satte ingen tidspress. Jag visste inte om jag skulle våga/orka göra det inom en vecka eller förens jag tog studenten.
Sånt vet man inte, visst att jag slog vad med två tjejkompisar om att jag skulle komma ut, men det hade jag aldrig gått med på om jag inte känt mig redo själv.
.

.
Det jag vill komma fram till Anonym är att det är inget att ha dåligt samvete för. Jag vet inte om varför du inte har gjort det än eller något i den stilen. 
Men du ska som sagt inte pressa dig till att göra detta, det kommer när det kommer. Oavsett om du gör den inom en månad eller om 5 år, det spelar ingen roll.
.
GOOD LUCK!
.
Glöm inte att jag inte bara tar emot ”Komma-ut” historier, jag kommer gärna med tipps, svar på frågor och annat.
Så det är bara att skriva på. Jag blir så glad av mail ifrån er. Ni är de bästa läsarna i världen!
.

.
[email protected]

Här kommer ännu en "hur jag kom ut/hur jag insåg att jag är gay" historia från en av mina läsare.

---

När jag gick i fjärde klass spelade jag fotboll. Ni vet, det är inte så seriöst när man är 10 år och en träning fick jag stå i mål för det brukade jag tycka var lite trevligt och sådär. För att göra en lång historia kort så fick jag en boll i huvudet och började gråta och fick gå in och vila i omklädningsrummet och en annan tjej från laget följde med mig in. Samma tjej pussar mig sedan på munnen när vi är ensamma och säger att hon tycker om mig. Jag blir fruktansvärt fundersam och rädd och springer hem och gråter IGEN och det var min första kontakt med gayvärlden.
.
Dock tog det några år innan jag förstod själv att jag spelade på den planhalvan.
.
Jag har växt upp i en liten småstad. En stad som inte ens kan kallas stad med tvåtusen invånare som vet det mesta om varandra. När jag var 14 år tillhörde jag ett fint tjejgäng. Jag skämtar inte när jag jämför vår grupp med mean girls-brudarna (På åttans julavslutning dansade vi till jingle bells rock i tomteklänningar). Vi hade snygga rumpor, vi var populära. Vi hade ingen burnbook, men vi brukade ha grupptelefonsamtal och mina kompisar kunde prata på i timmar om vilka killar de gillade. Jag satt mest och lyssnade, försökte komma med tips trots att jag inte visste något alls. Jag kunde inte minnas om jag någonsin tyckt om eller ens känt mig dragen till en kille på det sättet mina kompisar beskrev. Jag mådde fruktansvärt dåligt av detta och tankar såsom att det ”var något fel på mig”, eller ”att det nog skulle komma med tiden”, jag kanske ”kom in sent i någon slags känslomässig pubertet då de där känslorna för killar ska komma” samt även att ”jag kommer dö ensam, jag kommer aldrig kunna bli kär eller ligga med någon eftersom jag inte tänder på någon”. Så jag skaffade en pojkvän och testade, det kändes inget alls så jag dumpade honom och skaffade en annan men det kändes fortfarande inte bra. Så höll det på ett tag men det var verkligen bara helt fel. När vi hånglade kunde jag tänka på att jag hellre ville kela med hans katt eller vilken god mat hans mamma lagade. Jag mådde illa när han rörde mig och några gnistor uppstod definitivt inte när vi hade sex, om det ens gick så långt. Och hela tiden snurrade tankarna att det var fel på MIG inuti mitt huvud.
.
När jag sitter och skriver detta så kan jag verkligen inte förstå att ens tanken på att jag kunde gilla tjejer dök upp i min hjärna. Jag antar att mitt huvud var så fullt med normer att jag inte ens kunde fundera på det. Det är något speciellt med små samhällen. Man bli inbäddad i en bubbla, speciellt när man också är 13 – 15 år. Jag varken kände eller kände till någon som var gay. Jag växte upp i en familj med en mamma och en pappa, hela samhället bestod av familjer med mammor och pappor och storasystrar med pojkvänner och att tycka om någon av samma kön fanns inte ens med på kartan, jag minns inte att vi har pratat om det någon gång under hela min uppväxt. Det fanns helt enkelt inte med i mitt universum. 
.
Lite mer än ett år av självdestruktiva försök med killar var jag på en hemmafest. Ni vet, en sådan fest där man som 15-åring tidigare under veckan hade snott sin mammas sprit och vin och blandat ihop tillsammans med något som man ens kompis äldre kille fixat. Det var en kille där som tjatade på en av mina närmsta vänner att han ville se henne hångla med en tjej och efter mycket om och men vände hon sig mot mig och pressade sina läppar mot mina. Jag kan inte riktigt förklara vad som hände. För ärligt talat så minns jag inte, dels för jag var full men också för att det var det jag räknar som min första kyss. Det gick som en stöt genom hela kroppen och magen pirrade och helt plötsligt la hon sin hand bakom min nacke och ja, ni vet vad jag ville göra då. Helt plötsligt förstod jag vad alla pratade om. Och det gjorde mig livrädd. 
.
Det är nu jag önskar jag kunde berätta för er hur jag kom ut inför henne och hon kände likadant och vi levde lyckliga i alla våra dagar. Men nej, riktigt så var det inte. Jag blev somsagt fullständigt livrädd och begravde allt inom mig, i flera veckor gömde jag mig i förnekelse. Efter en annan fest skulle denna kompis sova över hos mig och onyktra som vi var när vi kom hem så hamnade vi i mitt badkar och jag kysste henne igen. Och hon kysste mig tillbaka. Det sista hon sa till mig innan vi somnade den natten var att detta var en hemlighet, att jag absolut inte fick berätta för någon och att vi aldrig skulle hångla igen, det var inte normalt och fel och hon tyckte att jag borde bli tillsammans med min före detta pojkvän för han hade faktiskt magrutor, till skillnad från hennes kille. 
.
Mitt hjärta brast och jag sov inte mycket den natten, hon åkte hem så fort hon vaknade och jag gick inte till skolan på flera dagar och bara grät. Återigen snurrade tankarna att det var fel på mig runt i mitt huvud. Jag skämdes över mig själv, jag ville inte känna som jag gjorde, jag kunde inte berätta för NÅGON och jag önskade varje minut att jag skulle börja tycka om killar. Jag kunde inte ens förmå mig att ta reda på mer vad det innebar att vara tjej och tycka om tjejer, för det var så fruktansvärt jobbigt för mig att inse att det faktiskt var så.
.
Jag sökte gymnasium i en större stad, en storstad. Jag flyttade dit och trivdes jättebra med min nya klass. Jag träffade världens underbaraste killkompis, som dessutom var bi. Han berättade detta för mig nästan direkt genom att fråga mig om jag inte tyckte att en annan kille i vår klass var såååå het och jag blev helt PAFF och undrade vad han sa till mig. Sedan tog det inte mer än två veckor innan jag bröt ihop inför honom och berättade om hela min miserabla tillvaro och om hur mycket jag hatade mig själv och han bara kramade om mig och sa att allt var okej, att jag var normal, att det spelar ingen roll vad man blir kär i och tänder på, utan vem. Plus lärde mig att jag faktiskt kunde få barn och bröllop och hela köret i alla fall, fast ännu bättre nu med min drömtjej. Han presenterade mig för andra tjejer som gillade tjejer och pojkar som gillade pojkar och de som gillade både och, och det var som ett lugn spred sig i hela min kropp. Jag kände mig hemma. Sakta men säkert började mitt självförtroende komma tillbaka, jag började inse att det faktiskt inte var något fel på mig alls. Gayvärlden var i början extremt stor och skrämmande, men det tog inte alls lång tid innan jag insåg att det var här jag hörde hemma. 
.
Jag började komma ut för mina klasskompisar och andra i min närhet under andra terminen av ettan och det var ingen som hade något problem med det alls. Det tog dock ett helt år till innan jag kom ut för min familj. Jag hade träffat en tjej som faktiskt tyckte om mig tillbaka och allt var helt underbart. Så en kväll när jag pratade med min mamma i telefon så sa jag det bara rakt ut ”Ja, juste... jag är kär” Hon frågade i vem och jag svarade i en tjej. Först blev min mamma helt tyst. Sedan frågade hon om jag skämtade. Sedan blev hon arg och skrek på mig och la på luren. Då började jag gråta och ringde upp igen och då grät hon också. Vi pratade inte mer den veckan och tankarna att det var något fel på mig började komma tillbaka, mina kompisar var dock där och stöttade mig och försäkrade mig om att så inte var fallet. Senare på helgen åkte jag hem till min familj och hälsade på. Det var otroligt tryckt stämning och jag satte mig ner med min mamma vid köksbordet och sa igen ”mamma, jag är gay. Jag tycker om tjejer.” Hon började skrika på mig igen och sa en massa hemska saker såsom att det var äckligt och onormalt, hon grät och sa att hon var helt övertygad om att det var en fas, för hennes dotter kunde inte vara på det viset. Och hon fortsatte tjata om vad folk skulle säga om det kom ut och vad hon skulle svara om någon frågade henne om hennes dotter var flata. Detta är något av det jobbigaste jag har varit med om, för ens mamma är alltid ens mamma. Och ska älska en oavsett. Det höll på såhär en tid, och tillslut slutade mamma bara prata om det. Efter ett tag tog jag upp det igen och hon bad då om ursäkt över sakerna hon sagt och sa att hon älskade mig så mycket men även att hon fortfarande inte kunde acceptera det, att hon varken ville eller kunde tro att det var mer än en fas. Känslomässigt antar jag att jag vande mig efter ett tag, iochmed att jag inte bodde hemma så tyckte jag inte det var så jobbigt. Jag fann stödet i mina vänner istället, och min familj behövde inte få veta vem jag tyckte om eller låg med. Nu två år efter att jag kom ut så har de fortfarande inte accepterat min läggning fullt ut och vi pratar inte om det ofta nu heller. Men jag märker att det har blivit bättre, i dagsläget kan jag faktiskt berätta för min mamma om jag börjar tycka om någon ny tjej, eller klaga över allt drama i flatvärlden. Om jag nämner att jag tänker ha en fru och skaffa barn med henne i framtiden går dock min familj i taket, men förhoppningsvis kommer de också vänja sig snart vid att det kommer bli så i framtiden. Jag är helt övertygad om att min familj kommer att acceptera mig fullt ut en dag, och jag har aldrig känt mig mer nöjd eller säker på mig själv än jag gör just nu. 
.
Vad beträffar tjejen som stal min ”första” kyss, jag har inte träffat henne på flera år och ibland funderar jag över vad hon gör idag, och om hon fortfarande är tillsammans med sin kille fastän han inte hade magrutor.
.

---

Vill ni dela med er av eran historia så är det bara att maila mig:
[email protected]

Hola las FLATOR!
I fredags var jag på Kolmården med min familj. Det var helt okej väder, inte allt för mycket folk och majoriteten av besökarna var barnfamiljer med barnvagn och hela faderullan.
Helt okej, precis som det ska vara på kolmården. MEN, sen kommer jag och min familj bort mot safarin, och jag skojar inte när min gaydar höll på att explodera.
Det var ju flator ÖVERALLT, alltså, flator med barnvagn, flator i par, flator i min ålder som fortfarande älskar att åka till kolmården med sin familj. Den var eko-flator, butch-flator, Bieber-flator och en och annan femme-flata också.
.

.
Visst att vi flator oftast har extrema relationer till våra egna djur och älskar alla sorters små fluffiga varelser men inte trodde jag att Kolmården skulle vara som vilken gay-krog som helst.
Men det var det fast ölen var utbytt mot mjukglass, skålen med jordnötter för 50 kr var utbytt mot matsäck a la pannkaksrullar och wraps och musiken var utbytt mot diverse barnskrik och djurläten.
.
Jag petade på min mamma och sa något i stil med:
- ”Mamma, har du sett så mycket flator det är här?”
Men hon ryckte mest bara på axlarna och sa något i stil med att flator gillar väl djur. Well, no shit Sherlock. Det vet jag också, men inte trodde jag att det skulle krylla av dem här.
.
Men mamma har en poäng ändå, att vi flator gillar djur, och varför inte åka till kolmården när det är fint väder (som sen blev mindre fint och ganska kallt) och titta på alla små gulliga djur, åka delfin-expressen eller den nya safarin.
Det är ju helt perfekt, det är en killer-kombo så att säga. Antingen så kan man ju som singel nu åka till kolmården och ragga (något jag är alldeles för blyg för att någonsin kunna göra) ELLER så åker man till kolmården på date, eller varför inte GIFTA sig på kolmården.
Ni kan ju även åka till kolmården för att öva på eran gaydar.
.

.
Det var allt för mig idag.
Inlägget blev väl inte det längsta jag någonsin har skrivit, men vad gör det.
I morgon kommer jag lägga upp en till ”Komma ut-historia” som jag fick mailad till mig inatt.
.

[email protected]

WOHO! Min BGF skickade precis den första "Komma Ut-historien" till mig. Så här kommer den!
För att berättelsen ska ha en jämt sammanhang kommer jag inte ha några bilder med i detta, förutom en på slutet, jag har redan planerat att det är så alla historier som skickas till mig kommer se ut.

---

Jag, precis som många andra barn, växer upp med en mamma och pappa, och ser inget konstigt med det. De flesta vet inte om att ett barn kan ha två mammor och pappor. Jag såklart visste inte om det utan ansåg att om man ska kunna ha barn och familj så måste man ha en mamma och pappa.
Därför så blev det ytterst jobbigt för mig, som 10-åring när jag blev kär i min bästa vän, en tjej. Jag blev väldigt förvirrad, jag trodde att det jag kände var fel och försökte ersätta det genom att fråga chans på killarna i klassen. Något år senare såg jag Lindsay Lohan på tv och tyckte att hon var snygg. Jag fick någon ytterst konstig känsla i kroppen (ja jag vet, Lindsay Lohan, vet inte vad jag tänkte på, men okej) och jag som 11åring började tänka för mig själv - "jag gillar tjejer......får man gilla tjejer?" typ, och detta gnagde jag på i flera veckor, och jag minns det fortfarande så väl. 
.
Ytterligare ett år senare så såg jag Emily Proctor på tv, hon blondinen i CSI:Miami, och tänkte för mig själv
-" Wow hon var snygg" och sen blev jag förvånad, jag tycker att en tjej är snygg....då är jag lesbisk?...eller näe....jo, jag är nog lesbisk". Den kvällen hade jag liksom erkänt det för mig själv, hela dagen därpå så mådde jag skit, för helt plötsligt hade jag en mörk mörk hemlighet. En hemlighet som det kändes som att alla visste om, helt plötsligt kände jag hur folk tittade konstigt på mig, som om alla visste vad jag hade kommit fram till.
Hela min tid gick åt till att tänka på det jag precis kommit fram till, sen började jag fundera -"men hur ska jag träffa en tjej och gifta mig med, och hur ska jag skaffa barn? Jag kan ju inte det, eftersom jag är tjej", sen grät jag mig till söms den natten.
.
Veckorna som följde så började jag fundera på att jag kanske måste "göra om" mig till en kille. Då kunde jag ju skaffa en fru och barn. Jag våndades över tanken för då visste jag att min mamma och pappa skulle sluta älska mig, och att alla mina vänner skulle lämna mig. Så jag kom ännu en gång ut för mig själv, fast denna gång som transsexuell. Under ett lopp av tre år grät jag mig tyst till söms nästan varje natt, och under dessa tre år så hade jag även olika planer på att rymma och göra min operation i hemlighet, typ byta kön, namn och allt och bara försvinna. Faktum är att jag hade en utarbetad plan på att jag skulle rymma till Italien eller U.S.A och göra en operation och typ fejka mitt dödsfall här i Sverige eller något..
.
Sommaren mellan 9:an och gymnasiet så åkte mina föräldrar en weekend till Polen, och jag fick vakta lägenheten helt själv. Under den helgen så hade jag bestämmt mig att när mamma och pappa kom hem skulle jag berätta, för jag orkade inte hålla det hemligt längre. Så under helgen växlade jag mellan mentala sammanbrott där jag såg hur min mamma och pappa tvingade mig flytta ut, jag fick panikångestattacker och från stund till stund kände jag mig modig, och självsäker. Den helgen emotionell berg-och-dalbana för mig.
.
Mina föräldrar kommer hem tillslut, och från att ha känt mig självsäker innan de kom så ändrades det till, jag vet inte, det kändes som att modet och hela jag flöt bara ut på golvet liksom. Så pappa står i köket och lagar mat och mamma sitter och dricker vin, och jag sätter mig ner hos de. Jag känner mig cool, samlad och kall. Morsan frågar hur jag mår, och jag svara med väldigt darrig röst -"dåligt".
Mamma frågar hur det kommer sig, och jag säger att det är något jag vill berätta (och det är nu som jag börjar få tårar i ögonen) och mamma frågar ännu en gång vad det är, och ser lite bekymrad över att hennes äldsta dotter sitter och är ledsen, och jag svarar:
-"Jag vet inte, om ni kommer att hata mig, ni får lova att inte bli arga på mig" ,och mamma svarar typ -"men lilla gumman har det hänt något?" och jag säger: 
-"Nej det har inte hänt något, det är något med mig, jag....är transsexuell".

Och nu brister jag ut i storgråt, denna enorma tyngd som lyfter från mig när jag berättar det, mamma går bara fram och håller om mig, och säger:
-"Det spelar ingen roll vad du gör eller vem du är, jag och pappa kommer alltid älska dig lika mycket" och sen började min mamma gråta och pappa stod bakom morsan och såg bekymrad ut.
.
Följande dagar hade jag och mamma långa konversationer, hon frågade om jag visste vad det innebar, att jag skulle ta livet av en person men samtidigt starta en annans persons liv. Om jag visste att det innebar operation. om jag visste att det innebar en massa utredningar, och vi hade långa disskutioner om just varför jag ville bli kille.
.
Min mamma grät varje dag, inte bara för min skull, utan för det var ju som hon sade, jag skulle ta livet av hennes dotter. Min mamma sov inget, och när hon väl gjorde det så hade hon mardrömmar så att hon vaknade kallsvettig. Min pappa hanterade det på sitt sätt och pratade i princip inget, med någon. Sen en kväll sade min mamma något som än i dag sitter så hårt:
-"Älskling, att du vill ändra din utsida, kommer jag aldrig förstå, men jag kommer alltid älska dig och ha respekt för dig. Men jag vill bara säga, att vem du är på utsidan, kommer aldrig förändra vem du är på insidan. Du kan göra en miljon operationer till vadsomhelst men du kommer alltid vara samma person".

Jag hade brutalt ont i huvudet hela dagen igår, och idag känner jag mig brutalt jävla sliten. Som om en elefant har klivit på mitt huvud.
Det jag försöker komma till är att det inte kommer komma något spciellt inlägg idag MEN imorgon kommer jag skriva ett inlägg om en plats där det kryllar med flator och annat gulligt!
.